Resan till Nigeria, del 2 juni 29, 2008

I oleh träffade vi alltså släkt o vänner. Mormor är en riktigt typisk ”afrikansk” gammal kvinna, som vi föreställer dem – liten, mager med ett nästan tandlöst leende. Hon har glömt nästan all engelska, så jag kunde inte kommunicera så mycket med henne. Jag kunde dock säga ”diwou”(eller hur man nu stavar det) till henne, vilket är en hälsning på Isoko (språk) som yngre hälsar äldre med. Det betyder ungefär ”jag är ner på mina knän”. Den äldre förväntas då säga ngt (acceptera hälsningen) som jag för tillfället har glömt och sedan är hälsningen undanstökad. De yngre kusinerna hälsade mig med diwou och hade väldigt roligt åt att jag besvarade hälsningen – de gapskrattade varenda gång jag svarade, det var ju så roligt att jag lärt mig deras språk…Flera av kusinerna frågade också om mitt hår är äkta. De vill ju gärna ha rakt, platt hår, så de undrade förstås hur jag fått mitt hår så fint

 

Jag fick också vara med om en ”tackceremoni”. När man tackar ngn i Nigeria gör man det lite mera utförligt än vad man gör här i Finland. Speciellt om det är ngn större sak man tackar för. Fästmannen skulle tacka en familj för at de sett efter hans bil medan han varit i Finland…Det hela började med att man satte fram ett bord och ett fat ovanpå bordet. Man sätter presenten/pengar på fatet. Sedan börjar den sida som ska tacka. En eventuell personlig hjälpare stiger upp och håller ett tacktal, sedan stiger mottagarsidans hjälpare upp och mottar tacken. Sedan tar huvudpersonen på mottagarsidan upp fatet, tackar för de fina orden, välsignar fatet(el ngt likn) och ger fatet till den person som tackar. Denna tar emot fatet med stor respekt och tackar för välsignelsen och sen är det hela över…Ja, ugefär på det sättet

 

Jag åt mest ris och kyckling/nötkött till, men jag smakade alltid på vad de andra åt också. En del mat var riktigt god (speciellt fisken), men det som skall motsvara potatis/ris på deras tallrik (kommer bara ihåg en sak;gari) var inte så jättegott. Det finns inget gott sött snacks där och om man ngn gång hitar västerländsk choklad så är den väldigt dyr. Så jag märkte verkligen att det skulle vara mycket hälsosammare för mig att bo där än här i Finland. Ganska ofta åt jag också på snabbmatsrestauranger, men det var i af lite hälsosammare mat än vad vi har på våra dylika.

 

Nigerianerna går antingen klädda som vi eller så i sina traditionella kläder. De ser ungefär ut såhär: (hittade dock inga riktigt bra bilder, men någolunda ditåt var vad jag såg på gatorna där. Sedan finns det ju säkert ganska många variationer…

 

De djur jag såg mest av Nigeria var ödlor ”wall geckos” och förstås myggor. Emellanåt dök en och annan äcklig kackerlacka också upp- *rysning*.

 

Mot slutet av resan blev det nästan plågsamt att vara i landet. Det var alltför varmt och ibland långtråkigt när mycket cirkulerade kring bilar. Dessutom är ju alla så sociala där…och hälsar på sådana man inte känner. Det är ganska tungt att hela tiden vara uppmärksam på vem som säger hej åt dig. Så efter en och en halv vecka ville jag gärna tillbaka till Finland igen. Väl hemma så kan jag konstatera att jag nog kunde ha stannat kvar i Nigeria trots allt. Här cirkulerar allt kring jobb, jobb, prestationsångest, regn, regn, att passa bussar, tänka på pengar osv. Men nog är det bra att bo i Fin också, det är som sagt bara så jobbigt när vädret är som det är och många har den där prata-skit-bakom-ryggen-attityden på jobbet. Allt blir så depressivt med sånt.

 

 

Resan till Nigeria juni 27, 2008

Jag borde väl skriva lite om min resa till Nigeria i början av juni. Men det känns så meningslöst på ngt sätt…det är svårt att sätta ord på det man upplevt. Och mina foton dyker upp först om 2-3 veckor, så utan dem blir detta inlägg ganska torrt.

 

Nåja, men för den som inte vet så var jag alltså till Nigeria de två första veckorna i juni för att hälsa på min fästmans släktingar och vänner. Vi startade ca 3.30 på måndag morgon, for till Vanda flygfält och flög med Lufthansa via Frankfurt till Lagos. Resan tog ca 6 h från Frankfurt. Vi flög in över Lagos dagtid och hustaken ville aldrig ta slut. Storstäderna i Europa, som de ser ut uppifrån, hade inget att komma med där. Väl framme kom första kulturchocken genast vid passkontrollen. Här i Finland står vi i kö, nästan oberoende av hur högt uppsatt person man är…det gör man inte i Nigeria. Pinsamt nog fick jag passera alla vita, utländska, ickenigerianska personer som stod i kö före mig. Jag är inte van att göra så, så jag vågade inte titta på de andra när jag gick förbi kön. Orsaken till varför jag fick passera är en lång historia som jag besparar dig från att läsa om. Andra chocken kom när jag kom ut ur byggnaden. Luften slog emot mig som en vägg. Det var varmt och det var framförallt kvavt. Jag hade svårt att andas de första dagarna. Min fästmans mamma och pappa hämtade oss och körde oss hem till deras hus. Det var en lång bilväg och det fanns mycket att titta på. Det som jag först lade märke till var hur skräpigt det var överallt. Lagos är en enda stor skräphög. De har ett ”sopsystem” – skräp samlas upp och förs till avstjälpningsplatser mellan och under stadsmotorvägarna – men ingen brys sig om att sätta skräp i roskisar. Efter ett tag blir man tyvärr själv ganska påverkad av det.  Det andra jag noterade var att trafiken är vild. På en väg där det finns tre filer är det inga problem att bilda en femte eller kanske tom en sjätte fil. Trafiken är laglös, ngt jag verkligen fick se senare när vi körde till en annan stad flera timmar österut. När jag upptäckte att det är helt ok att köra på fel sida av motorvägen i flera tiotals km utan att ens poliserna hajar till och att varningstrianglar ofta ersätts av stora växtplantor så kunde inget mera förvåna mig, trodde jag. Då hade jag visserligen stött på många och ivriga gatuförsäljarna som gick mitt bland bilarna på motorvägarna och sålde mat/saker…men jag hade ännu inte upplevt motorvägsnedfarterna i Lagos där man just den dagen jag var där bestämt sig för att bjuda ut hundvalpar, strykbräden, nattlinnen, sällskapsspel, ballonger, predikstolar! Längs med stadsvägarna händer allt. En del t.o.m. tvättar sig (ev.bakom ngt) 5-10 meter från motorvägen. Det finns massvis av motorcyklar (”okada”) som fungerar som taxi på vägarna.

 

Föräldrarnas hus är stort och fint och jag trivdes bra där. Det mest besvärliga var att man var beroende av en generator för att få el exakt när man behövde det. P.g.a. korruption är hela Nigerias elförsörjning ur spel. Elen kan slås på och stängas av precis närsonhelst och tyvärr är den inte påslagen nga längre stunder. Kvällstid använde vi alltid generator eftersom det blir riktigt mörkt redan klockan sju på kvällen. Efter mörkrets inbrott går man helst inte ut, speciellt inte i okända kvarter och man rör sig absolut inte på vägarna utanför städerna. Där lurar beväpnade rånare. Jag märkte aldrig av ngt farligt och finländsk som jag är skulle jag glömma bort farorna om jag inte skulle blivit påmind om dem hela tiden. När vi körde från Lagos till en annan stad fick jag uppleva denna allmänna oro på ett väldigt konkret sätt. Vi hade startat riktigt tidigt för att vara säkra på att vara framme innan det blev mörkt. En 6timmars resa blev en 12timmars resa pga dåliga vägar, ett tjuotal poliskontroller(vilka alla fick mutor-dyrt) och framförallt pga bilproblem. Vi hade kört i kanske 8 h när vi mitt ute i ingenstans märkte att den relativt nya bilen höll på att ”ge upp”. Växellådan hade blivit förstörd nga dagar innan och till slut kunde man inte stanna bilen utan att motorn stängdes av. Vi klarade oss till Benin där vi förgäves försökte hitta ngn expert på det bilmärke vi har. Klockan närmade sig sju (när det börjar bli mörkt) och vi fick köra vidare mot Warri med en söndrig bil och med envisa poliser som stoppade oss bara pga sitt penningbegär. Pga korruption söker de fel där det inte finns fel för att på så vis locka fram mutor. De sista timmarna körde vi i nästan kolmörker och man kunde ju aldrig vara riktigt säker på vem som skakade sina ficklampor längre fram på vägen för att signalera stopp. Det blev en mer spännande biltur än planerat, men efter en natt på lyxhotell med överpriser i Warri så körde vi vidare mot ”byn” Oleh, var vi kom att spendera nästan en vecka. I Oleh träffade jag fästmannens vänner, mormor, mostrar och kusiner. 

 

Nu märker jag att jag är för trött för att orka fundera ut mera att skriva om. Skriver mer när jag känner för det och fråga gärna/berätta gärna vad ni vill att jag skall skriva om till nästa gång…