Resan till Nigeria juni 27, 2008

Jag borde väl skriva lite om min resa till Nigeria i början av juni. Men det känns så meningslöst på ngt sätt…det är svårt att sätta ord på det man upplevt. Och mina foton dyker upp först om 2-3 veckor, så utan dem blir detta inlägg ganska torrt.

 

Nåja, men för den som inte vet så var jag alltså till Nigeria de två första veckorna i juni för att hälsa på min fästmans släktingar och vänner. Vi startade ca 3.30 på måndag morgon, for till Vanda flygfält och flög med Lufthansa via Frankfurt till Lagos. Resan tog ca 6 h från Frankfurt. Vi flög in över Lagos dagtid och hustaken ville aldrig ta slut. Storstäderna i Europa, som de ser ut uppifrån, hade inget att komma med där. Väl framme kom första kulturchocken genast vid passkontrollen. Här i Finland står vi i kö, nästan oberoende av hur högt uppsatt person man är…det gör man inte i Nigeria. Pinsamt nog fick jag passera alla vita, utländska, ickenigerianska personer som stod i kö före mig. Jag är inte van att göra så, så jag vågade inte titta på de andra när jag gick förbi kön. Orsaken till varför jag fick passera är en lång historia som jag besparar dig från att läsa om. Andra chocken kom när jag kom ut ur byggnaden. Luften slog emot mig som en vägg. Det var varmt och det var framförallt kvavt. Jag hade svårt att andas de första dagarna. Min fästmans mamma och pappa hämtade oss och körde oss hem till deras hus. Det var en lång bilväg och det fanns mycket att titta på. Det som jag först lade märke till var hur skräpigt det var överallt. Lagos är en enda stor skräphög. De har ett ”sopsystem” – skräp samlas upp och förs till avstjälpningsplatser mellan och under stadsmotorvägarna – men ingen brys sig om att sätta skräp i roskisar. Efter ett tag blir man tyvärr själv ganska påverkad av det.  Det andra jag noterade var att trafiken är vild. På en väg där det finns tre filer är det inga problem att bilda en femte eller kanske tom en sjätte fil. Trafiken är laglös, ngt jag verkligen fick se senare när vi körde till en annan stad flera timmar österut. När jag upptäckte att det är helt ok att köra på fel sida av motorvägen i flera tiotals km utan att ens poliserna hajar till och att varningstrianglar ofta ersätts av stora växtplantor så kunde inget mera förvåna mig, trodde jag. Då hade jag visserligen stött på många och ivriga gatuförsäljarna som gick mitt bland bilarna på motorvägarna och sålde mat/saker…men jag hade ännu inte upplevt motorvägsnedfarterna i Lagos där man just den dagen jag var där bestämt sig för att bjuda ut hundvalpar, strykbräden, nattlinnen, sällskapsspel, ballonger, predikstolar! Längs med stadsvägarna händer allt. En del t.o.m. tvättar sig (ev.bakom ngt) 5-10 meter från motorvägen. Det finns massvis av motorcyklar (”okada”) som fungerar som taxi på vägarna.

 

Föräldrarnas hus är stort och fint och jag trivdes bra där. Det mest besvärliga var att man var beroende av en generator för att få el exakt när man behövde det. P.g.a. korruption är hela Nigerias elförsörjning ur spel. Elen kan slås på och stängas av precis närsonhelst och tyvärr är den inte påslagen nga längre stunder. Kvällstid använde vi alltid generator eftersom det blir riktigt mörkt redan klockan sju på kvällen. Efter mörkrets inbrott går man helst inte ut, speciellt inte i okända kvarter och man rör sig absolut inte på vägarna utanför städerna. Där lurar beväpnade rånare. Jag märkte aldrig av ngt farligt och finländsk som jag är skulle jag glömma bort farorna om jag inte skulle blivit påmind om dem hela tiden. När vi körde från Lagos till en annan stad fick jag uppleva denna allmänna oro på ett väldigt konkret sätt. Vi hade startat riktigt tidigt för att vara säkra på att vara framme innan det blev mörkt. En 6timmars resa blev en 12timmars resa pga dåliga vägar, ett tjuotal poliskontroller(vilka alla fick mutor-dyrt) och framförallt pga bilproblem. Vi hade kört i kanske 8 h när vi mitt ute i ingenstans märkte att den relativt nya bilen höll på att ”ge upp”. Växellådan hade blivit förstörd nga dagar innan och till slut kunde man inte stanna bilen utan att motorn stängdes av. Vi klarade oss till Benin där vi förgäves försökte hitta ngn expert på det bilmärke vi har. Klockan närmade sig sju (när det börjar bli mörkt) och vi fick köra vidare mot Warri med en söndrig bil och med envisa poliser som stoppade oss bara pga sitt penningbegär. Pga korruption söker de fel där det inte finns fel för att på så vis locka fram mutor. De sista timmarna körde vi i nästan kolmörker och man kunde ju aldrig vara riktigt säker på vem som skakade sina ficklampor längre fram på vägen för att signalera stopp. Det blev en mer spännande biltur än planerat, men efter en natt på lyxhotell med överpriser i Warri så körde vi vidare mot ”byn” Oleh, var vi kom att spendera nästan en vecka. I Oleh träffade jag fästmannens vänner, mormor, mostrar och kusiner. 

 

Nu märker jag att jag är för trött för att orka fundera ut mera att skriva om. Skriver mer när jag känner för det och fråga gärna/berätta gärna vad ni vill att jag skall skriva om till nästa gång…