Föräldrar med småbarn (speciellt med det första barnet) kan vara riktiga rovdjur. Obs. orden är inte mina (har fått höra att jag inte borde skriva allt som händer eller allt jag tänker här), det var chefen som konstaterade det i största allmänhet. De (föräldrarna) är verkligen inte nådiga. Fast iofs hade de(nga iaf!) dömt ut mig redan innan jag började. Hoppas bara jag står ut. Idag fick jag ett helt obefogat klagomål. Hittills ifall chefen eller ngn annan har rättat vad jag gjort så har jag inte tagit illa upp elller så, för det har ju stämt (iaf delvis). Men idag blev jag uppriktigt förvånad över ett klagomål som en förälder hade. Som jag sagt tidigare, jag känner nog mig själv så bra att jag vet när jag gjort ngt mindre bra…men det här! Det dumma var ju att jag var så glad halva dagen för att allt hade gått bra hittills och sen kommer mamman då med sin ”försiktiga” kritik, som hon uttryckte det i telefon. Men tyvärr, jag tar det inte till mig…för den här gången vet jag att allt löpte smidigt och allt gick över förväntan. Ungen skrek när mamman gick till jobbet och då var det tydligen mitt fel. Mitt fel att jag var ensam på jobb på morgonen och mitt fel att ungen blev rädd(eftersom hon aldrig sett mig tidigare) så att hon började gråta. Synd bara att mamman inte fick se vad som hände 3 min efter att hon gått. Då ville inte ungen lämna mig. Suck.
Fast i skolan har vi ju lärt oss att det inte finns nga besvärliga föräldrar, bara olika slags människor som man måste kunna ta. Jobbigt bara att det tar så länge innan de börjar lita på en. Men det finns alltid anhöriga inom social- och hälsovårdsbranschen som har synpunkter på personalen…
Läste det motsatta tidigare här på internet. Nga mammor diskuterade att personalen är jobbig, tror sig veta bäst, ställer inte upp osv. Det märks att det skulle behövas mera samarbete här.
det är ett faktum att många föräldrar överreagerar (spec.när det gäller första barnet eftersom allt händer första gången) och säkerligen ger en hel del obefogad kritik. sen igen är det ju också ett faktum att det tyvärr finns människor inom barndagvården som eg. bara är där för att….de är där. och såna typer går på nerverna. (menar inte att du är sån
)
När det handlar om jobb önskar jag att jag var 20 år äldre. Vet inte om det handlar om att jag är ung eller om det handlar om att jag är ny i största allmänhet.
Dessutom tog jag illa upp av mammans formulering. Ngt i stil med :”Ja, jag tänkte väl det, att får se, med vår vanliga otur e de väl HON DÄR som e där då vi kommer.” Inte ens hon där NYA, utan bara HON DÄR. Tur iaf att det inte var DET/DEN DÄR.
När jag var på dagis här i småstan tyckte jag inte det var på det sättet. Inte öppen kritik i alla fall, vad folk (föräldr.) tänkte vet man ju inte förstås.
b:det var faktiskt min tanke också. Tycker inte jag märker samma ”försiktighet” i småstaden som i storstaden. Tror inte jag skulle vara så rädd av mig om jag hade barn. Kan ju inte säga, men är ganska säker på att jag inte skulle vara det. Det är inte farligt för barn att springa och falla omkull och få skrubbsår. När jag var liten var jag ju stolt över mina skrubbsår…och åt(äter) mat som legat på golvet…Men man har ju betalt för att se efter barnen hursomhelst, så då skall man ju göra det. Och det var egentligen inte just det som var problemet, utan den där ÖVERDRIVA försiktigheten.Men inte är ju alla föräldrar likadana på det här stället heller. Men man lägger ju sånt på minnet som inte är alltför bra, tyvärr.
Läste ditt inlägg i min blogg på bloggen.fi. Hoppas verkligen jag inte är sån förälder som du beskriver
Som förälder med första barnet i dagis förstår jag nu föräldrars nervositet, men från min egen tid som dagistant vet jag också att många föräldrar överreagerar och kan vara riktigt hemska mot ”tanterna” (samtidigt som det också finns en hel del dagispersonal som borde lära sig lite hut också, inte du nu, men tex ngra jag jobbade med…). Det var ngn som skrev här att bättre samarbete behövs mellan föräldrar och dagispersonal, och jag skulle säga mycket mer tillit också.