Mitt liv har förändrats ganska mycket sedan jag flyttade till Helsingfors. Bl.a. har jag ju fått vänja mig vid att se på Finlands TV 
. Förut tittade jag bara på Sveriges Tv, som mest kunde jag någon gång titta på vädret från FINtv, eller något sportprogram som inte sändes på SWE. Men nu har jag efter tre år i den finländska huvudstaden äntligen vant mig. Jag har t.o.m. hittat nya favoritprogram…fast visst, de flesta är ju importerade program såsom t.ex. Project Runway, som jag nämnde tidigare. Men Noriko show är ett finskt program som jag tycker är roligt…men så småningom börjar det bli lite enformigt.
Jag har förstås också fått vänja mig vid att prata finska nu och då. I hemstaden kunde jag någon gång berätta att ”hän on hyökkääjä” (ja, det blev säkert felstavat) när vi spelade fotboll, men inte så mycket mera. Finskaläraren i gymnasiet tyckte synd om mig(tror jag) och godkände mig i en kurs som borde varit en klar fyra och studentfinskan klarade jag genom att memorera en gammal uppsats som läraren hade rättat…(Kanske man borde akta sig så man inte får betyget indraget…men iofs skulle jag skriva om det nu skulle det gå mycket bättre. Men jag kommer nog inte att lyckas få mitt drömjobb här i Finland. Fast jag vet inte heller om det är mitt drömjobb längre…
Vad annat? Så småningom får man vänja sig vid att jobba heltid – det slappa studielivet håller på att avslutas. Tyvärr, får jag nog säga. Jag är ingen jobbtyp=). Det här jobbet är faktiskt det första som jag kan säga att jag trivs med. Och det efter ett år. Men det beror nog säkert på att jag vet att det har ett slut, jag skall inte jobba där 7 år framöver. Men jag fasar redan för dagisjobbet som jag inte ännu har, men som jag troligen får om jag söker. Hur ska man orka ta hand om skrikiga, trotsiga ungar hela dagarna. Är de ens egna får man ju säga och göra vad man vill(nästan;)) men med andras ungar måste man ju vara såå försiktig. Och det är väl det som är problemet, man har föräldrarnas ögon på sig hela tiden.
Det finns en hel del på min klass som redan ser sig själva i olika yrkesroller inom vårt område, men tyvärr har jag svårt att acceptera att det är detta jag har som grund i mitt kommande yrkesliv. Uppriktigt sagt, socionomstudier är rena rama tjafset. Kanske du vet en hel del om männsikor i olika situationer och det är ju nödvändigt och bra; man kan ju inte arbeta utan bakgrund. Men vad händer sedan när den gamla tanten får en sjukdomsattack och du med din korta ”sjukvårdskurs” och förstahjälpkurs skall göra något. Du är så beroende av sjukvårdare eller närvårdare. Samma vid vård av handikappade. Och när man skall planera veckans veksamhet på dagis; kanske du vet ngt om barnets sociala utveckling, barnskydd osv, men är du inte kreativ får du problem med vad du skall sjunga och rita. Och arbetar man med missbrukare borde man också vara mera insatt i sjukvård. Och vad skulle jag säga åt en kriminell? Ingen aning, fast det tydligen är det jag läst om hela tiden. Skall man arbeta med invandrare behöver man känna till sånt som de läser i soc o kom(vår kurs blev ju inställd på grund av för lite deltagare(bara jag). Man kan ju vara handledare åt invandrare, men då borde man kunna finska. Och sådär fortsätter det. Du kan något, men du har alltför stora luckor för att ens vilja ta tag i saken och möjligtvis lära dig det på egen hand.
Socionomyrket är ingen dans på rosor, det är nog ett av de tyngsta arbetena jag känner till. Med hjälp av några för mig flummiga teorier skall du hjälpa en människa att känna sig tillfreds med tillvaron. Det är inte så lätt när du är en person på 20+ som skall ge råd åt en 40-årig intern på fängelset, eller när du skall trösta flyktingar, eller när du vill få barns föräldrar eller åldringar att förstå att de kan lita på dig trots din ålder, …
Problemet är väl att socionomyrket är ganska nytt. På många ställen får man själv ”utarbeta” mallar som fungerar. Men det är svårt att motivera sig att göra det när det är så lätt att bara gå i bl.a. sjuk- och närvårdares, barnträdgårslärares färdigt uppkörda hjulspår.
